Hoppa till huvudinnehåll

Att vara nära hela livet

2022-12-09
Maj-Britt och Viggo har varit tillsammans i 70 år. Deras kärlekshistoria började på danspalatset Aveny i Helsingborg på 1950 talet och har fortsatt sedan dess. Nu bor de tillsammans på äldreboendet Attendo Johan Kocksgatan i Trelleborg och kan fortsätta ha varandra nära. I Magasinet Omsorg ger de sin berättelse om hur man lyckas hålla liv i kärleken trots livets upp och nedgångar.

Dela

Maj-Britt och Nils-Viggo

Lägenheter i olika skånska städer, hus i skogen och vid kusten. Under sitt långa liv tillsammans har paret Hedberg bott på många platser, från norr till söder i den västra halvan av Skåne. För ett och ett halvt år sedan lämnade de lägenheten vid torget i Trelleborg och flyttade några kvarter åt nordväst.
– Det är klart att det är en stor förändring. Innan vi kom hit bodde vi i en stor, fin lägenhet med allt på gångavstånd. Vi hade grannar som vi umgicks med, vi handlade den mat vi ville ha och Maj-Britt lagade den. Men det gick visst inte längre, och nu är vi här, med ett rum emellan. Allt är förändrat, men ändå sig likt, konstaterar Nils-Viggo.

Det började på dansgolvet på innestället Aveny i Helsingborg en fredagskväll 1952. I det uppsluppna folkvimlet fick Nils-Viggo Hedberg, 21, syn på den då artonåriga Maj-Britt Wahlberg. Han banade väg genom lokalen och bjöd upp. Kanske kände han redan där och då att han funnit sin livspartner, funderar Nils-Viggo.
– Jag vet inte precis vad jag tänkte, vad är det egentligen man tycker om hos en kvinna? Men jag vet att jag tyckte om henne från början, hon hade något, och jag blev fast, säger han och spricker upp i ett leende:
– Du var snygg också, Maj-Britt. Det är du fortfarande.
Vid kvällens slut följde Nils-Viggo sin framtida hustru till porten.
– Efter det släppte han inte taget, ler Maj-Britt Hedberg.
– Jag tyckte faktiskt att han var lite efterhängsen. På den tiden fanns det flera pojkar som var intresserade av mig, men Nils-Viggo var så enträgen, och i slutändan valde jag honom.

Maj-Britt och Nils-Viggo har hållt ihop i sjuttio år
Parets tips på livslångt äktenskap: "Ge inte upp. Vi har stått fast vid varandra genom alla motgångar. Var lojal och omtänksam. Maj-Britt har alltid haft mitt bästa för ögonen. (Nils-Viggo)."


Paret Hedbergs liv har inte varit fritt från motsättningar och motgångar. Det var två världar som möttes när de unga tu slog sina påsar ihop. Maj-Britt, dotter till en möbelsnickare och äldst av sju syskon, hade mist sin mor i tidiga tonåren och tagits ur skolan för att ta hand om hemmet och småsyskonen i mors ställe. Nils-Viggo, enda barnet i en välbeställd familj, hade läst ekonomi på universitetet i Lund och säkrat en anställning på OK:s huvudkontor i Malmö.
– Nils-Viggos föräldrar tyckte inte att jag var fin nog, säger Maj-Britt.
– Det var närmast pappa som hade sina åsikter om saker och ting, han kunde vara väldigt bestämd av sig, instämmer Nils-Viggo.
– Men jag höll fast vid Maj-Britt. Det valet har jag aldrig ångrat.

Vid trettio års ålder opererades Maj-Britt för diskbråck och planen på ett yrkesliv i vitt gick i kras.
– Då hade jag varit inom sjukvården sedan jag var arton. Jag tyckte om att hjälpa folk och drömde om att bli sjuksköterska, men efter tre operationer fick jag lägga de planerna på hyllan. Istället tog jag arbete på ett gods på Söderåsen, Duveke heter det, där jag skulle ta hand om tre små barn åt ett ungt par. Nils-Viggo och jag fick bo i ett litet korsvirkeshus på ägorna. Frun tyckte att det var så bra att vi inte hade några egna barn. Det tyckte jag var lite hjärtlöst att säga, berättar Maj-Britt. Parets barnlöshet är en sorg som fortfarande gör ont. Men kanske har den fört honom och Maj-Britt närmare varandra, resonerar Nils-Viggo.
– Att vi inte har kunnat få barn har varit det stora problemet. Det har vi sörjt mycket, både du och jag. Men vi har ju haft varandra, hundarna och våra resor. Och vi har stått fast, det har vi alltid gjort. I Nils-Viggos rum på Johan Kocksgatan står bröllopsfotot från 1956 med Maj-Britt i slöja och myrtenkrona och en stor bukett röda H55-rosor på ett vitrinskåp fyllt med minnessaker. På hyllorna trängs gudinnestatyetter från Turkiet med tyska ölsejdlar, grekiska vigvattenkärl och egyptiska kameler, med plaketter och medaljer från hundtävlingar som vittnar om paret Hedbergs många år som hängivna hundägare.
– Första hunden, Cassie, fick jag i gåva av godsherren på Duveke. Cassie var fantastisk, en fin münsterländer, och den första av fyra som kom från samma uppfödare på Gotland. Vi fortsatte att ha hundar i alla år, en i taget. Jag tävlade med dem i lydnad och hade enormt mycket glädje av dem. Sista hunden vi hade var en liten söt jack russell, berättar Maj-Britt.

Maj-Britt och Nils-Viggo

Reseminnena har samlats ihop under många år.
– Vi har alltid rest, två veckor om våren och två veckor om hösten varje år. Mest har vi varit i Europa, men vi kom till både Asien och Afrika flera gånger, senast när jag fyllde åttio. Då åkte vi till Fuerteventura, berättar Maj-Britt.
– Numera blir det ju inga långa utfärder. Men på fredagar går vi på puben en våning upp. Nils-Viggo tar en whiskey och jag vitt vin och kanske ett glas likör. Det är trevligt. På det stora hela rullar livet på, menar Nils-Viggo. Än idag betyder hustrun allt, intygar han. Maj-Britt är tryggheten, lojaliteten och samhörigheten är stark.
– Du är omtänksam och du har alltid haft mitt bästa för ögonen, säger han tillgivet.
– Men det är en sak; från början flyttade vi in här tillsammans och sov i samma rum, det tyckte jag om. Men sedan flyttade Maj-Britt till ett annat rum och nu har vi ett rum mellan oss. Det är klart, vi är ju gifta och vi har nära till varandra, äter alla måltider tillsammans och så. Men när man har delat säng sedan 1956 så är det klart att man saknar att ha henne intill om natten, suckar Nils-Viggo.
Maj-Britt ler finurligt.
– Han snarkar så väldigt, viskar hon och klappar sin livskamrat på handen.

Mah-Britt och Nils-Viggo

Text: Lena Stadler
Foto: Isabell N Wedin

 

Läs magasinet omsorg här